En tidig bov i dramat

"Carpe Diem" känns ju som nån sorts urmoder när det gäller moderna floskler.  Ett förvisso vackert och tänkvärt uttryck som sedan "Döda poeters sällskap" manglats och överanvänts tills man skäms nästan vid blotta tanken på att ha denna uppmaning i skrift i sitt hem. Lite synd kanske för som sagt det är ju tänkvärt.

Fånga dagen. Som om jag inte har fullt upp ändå. Eller kanske kan texten hjälpa lite de dagar då jag inte fångar något alls? Jag har ju i alla fall en kudde som det står på så att jag och andra kan se att jag är den sortens människa som tänker på sånt. Lite sådär djup kanske.

Ja för OM man nu ändå skulle vilja så kan man troligtvis finna allt från smörknivar till soffor täckta med Carpe Diem.

Här är ett exempel.